Det är mycket tankar just nu... Jag förväntas vara en stark person eftersom jag alltid varit det. Jag har för inte allt för länge sen tagit bland det största, svåraste och mest livsavgörande beslutet att separera mig från barnens pappa. Inget lätt beslut vill jag lova, och jag vet inte hur många gånger jag funderat på om jag tagit rätt beslut eller om jag surt kommer att få ångra mig... jag kommer antagligen aldrig heller få något svar på det. Hur vet man egentligen om man gjort rätt val?

Vi har alltid kommit väldigt bra överens, och det gör i även nu även om vi såklart har våra diskussioner. Konstigt vore väl annars. Folk har blivit förvånade över hur bra vi kommer överens och undrar varför vi egentligen separerar. Men man behöver vara mer än vänner för att ett förhållande ska fungera i längden.

Det är såklart att jag fortfarande älskar honom, men inte som den man jag en gång förälskade mig i. Nu älskar jag honom som vän och som pappa till våra barn.

Idag har vi haft en lång diskussion, eller åtminstone den längsta på länge, utan att den ena höjer rösten åt den andra osv. Det är riktigt skönt att kunna samtala som de två vuxna vi faktiskt är. Jag ler inombords, och vill bara ge honom en stor kram och säga att allt kommer att ordna sig...men vi är inte där, inte än.