Barnen blev så glada när jag kom till lekparken där vi hade bestämt date! De kunde liksom inte sluta att pussas och kramas, och så fort den ena släppte min arm, så skulle den andra upp i famnen. Gullungar!

Vi solade, fikade (jag fikade inte, utan köpte lunch istället, jag hade ju tränat. Dessutom så har jag lovat mig själv att inte äta så mkt skit som jag gjort den senaste tiden!), spelade fotboll och lilleman cyklade på sin nya cykel. Jag tycker att den är sjukt stor, så pass att jag blir nervös varje gång han ska sätta fart på den och trampa iväg. Men han cyklade säkert tjugo varv runt parken, runt, runt och runt :)

Precis lika glada som de blev när jag kom, blev dom och speciellt lilleman ledsen när vi skulle säga hej då. Han ville stanna kvar med mig, och vägrade släppa mig. Bara grät och klamrade sig fast i mig. Försökte trösta honom och mig själv med att jag vet att han är precis likadan fast åt andra hållet när han är hos mig. Så det är absolut inte så att han inte ville vara hos pappa, han vill helst av allt ha oss båda på en gång. Då är han som gladast! Min fina lilleman ♡


Det var precis likadant häromdagen när jag tittade förbi en snabbis efter jobbet. Jag skulle till affären, och passade på att stanna till för att lämna lite grejer och säga god natt till mina busungar. Även då blev lilleman så där ledsen, han verkar vara i en väldigt känslig period just nu, jobbigt.

Men när vi pratade om deras nya fina rum som jag gjort i ordning och vad han ville hitta på i veckan som kommer så sken han upp som en sol. Det värmer i hjärtat. Det är aldrig kul att känna att man går därifrån och "lämnar" dom. Man åker alltid ifrån dom med gråten i halsen...