Vill man, så kan man. Och kan man, så ska man!



För några veckor sen var det smått kaos i min vardag.
Den är inte speciellt annorlunda nu, mer än att jag själv tagit vissa beslut, och det gör min vardag mycket lugnare, i sinnet. Och jag är glad igen! (även om jag först var tjurig mot dig Daniel på jobbet idag, sorry for that liksom!)

För ett par veckor sen så fick jag ett samtal från en gammal arbetskollega som bara ville höra hur jag mådde. Han ringde eftersom han sett mina kanske mindre eftertänkta, men ack så sanna känslor, i min statusuppdatering på facebook ;-)

I samma veva hörde en annan kollega av sig. Han ville bara tala om att det jag gjorde va grymt bra, och att det inte är många som skulle orka av att jobba och göra det jag gör.

Sist men inte minst, så fick jag ett meddelande från ett ex så sent som igår. Han talade om vilken fin person och mamma han tyckte jag var.

Såna där kommentarer och samtal som man får när man minst anar det, och av dom man minst anar. Det uppskattas verkligen!

Minns att det var en granne som sprang ikapp mig (för ett par år sen) från bussen. Jag hade storhandlat och släpade hem allt med barnen och barnvagn. Jag trodde först att jag tappat något när hon tog mig på axeln. Men hon ville bara säga att hon lagt märke till mig, eftersom vi bodde i samma område. Hon berättade att hon såg upp till mig och hon kunde inte alls förstå hur jag orkade med allt, MED TVÅ BARN. "Alltid med ett barn på armen, som en kändismamma" sa hon. Hon tyckte det var jobbigt att ha ETT barn att hålla reda på.

Såna där egoboost behövs ibland. Och det är sånt som gör att jag tror så starkt på mig själv! Även om jag innerst inne vet att jag är en bra förälder, jag älskar mina barn och skulle aldrig med mening göra något som skadade dom.

Absolut så funderar jag en stund extra när jag får kritik riktad mot mig, men många gånger blir jag bara besviken och undrar om folk inte ser vad man faktiskt gör, att man ställer upp på andra och faktiskt kämpar?!

Jag får ofta höra att jag är en driven, självständig och positiv person. Och jag får oftast som jag vill. Men inte helt utan att kämpa för det!

Ja, ja.. som vanligt behövde jag bara få ur mig lite tankar. Jag har för drygt två timmar sen avslutat ett nästan 2tim långt samtal med barnens pappa. Det behövdes, det gjorde mig gott!

Vill man, så ska man. Och kan man, så ska man!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0